Måndag för en vecka sedan var inte så här lugn.Vid 10.30 ringde sonen upp mig för någon var sjuk-kanske död.Jag kunde inte riktigt få fram hur det var.Till slut fick jag fram att det handlade om hans pappa, som åkt till sjukhus på natten mot söndag.
Jag ringer SÖS och på patientkontoret säger dom :Ja han ligger här på avd 37, puh då är det lungt hann jag tänka, ringer upp sonen igen som just fått besked av sin ½syster att pappa är på KS och dom är där.
Slänger in jycken i bilen och åker iväg i ut och gå med hunden kläderna osminkad utan att ha borstat håret ens, nu är det brådis.
Hämtar upp sonen i Älta och skyndar oss till KS.
Tur att jag känner till var allt är, nu var han på neuro, tänk de stackare som inte har en aning om hur sjukvården är!Vi fick komma in till sonens pappa som låg och var väldigt trött och "borta" men svarade då de frågade var han hade ont och lyfte benet på uppmaning osv på ena sidan - inte den andra ...När vi suttit där ett par timmar beslutades det att pat skulle till Neuroiva och kanske opereras.Läkarna var så bra och förklarade för oss alla anhöriga (7 pers, ibland 9 där) Jag räknar mig inte som anhörig på "så" sätt det är 21 år sedn vi separerade MEN det är dock min sons far och jag har älskat den här mannen starkt för många år sedan och haft framtidsplaner, fler barn, villa, semestrar mm känslorna fanns där nu igen i form av något annat , mer som en vän jag inte sett på länge som nu är så sjuk och såklart sina barns far...
Under veckan som varit har det tillstött saker - så har det blivit lite bättre och tillstött något annat men nu från i fredags så har det varit kritiskt men ändå lungt och de hoppiga värdena har blivit bätte i vartfall.
Var verkligen rädd om nära och kära -gåen utbildning hos Första Hjälpen Älta så du vet vad du ska göra när det som händer aldrig händer -trots det hände nu!
Carina
